Huset på Sand Dollar Lane


 
 
 SHEILA ROBERTS
 Huset på Sand Dollar Lane
 Översättning Ing-Marie Höök
 Moonlight Harbor
 
 Till mina kära beach babes Linda, KJ och Elizabeth
 Kapitel 1
 Att vara eller inte vara? Det var inte frågan när den rätta kvinnan i ens liv bestämde sig för att hon var den rätta för någon annan. I stället var frågan: Hur i helvete gick detta till? Hur hade Brody Green gått från att vara förlovad med Jenna Jones till att bli dumpad av henne? Hur hade han kunnat rädda Driftwood Inn åt henne och i gengäld få se henne fira smekmånad där med Seth Waters, hans ärkerival? Den rival som Brody hade besegrat?
 Det hade han åtminstone trott. I ena stunden var han förlovad med den sötaste, smartaste, modigaste kvinnan i hela Moonlight Harbor och i nästa var han på hennes bröllop och låtsades vara en god förlorare. Något måste ha gått väldigt snett.
 I motsats till sitt första äktenskap hade han inte märkt att han var på väg att avpolletteras. Ett tag hade han visserligen framstått som den stora skurken, men han hade vetat att allt skulle bli bra igen så fort Jenna fått veta sanningen och han hade visat vilken hjälte han var.
 I själva verket skulle de ha gift sig och sedan vandrat iväg mot solnedgången hand i hand – hon barfota i en böljande bröllopsklänning, han i smoking. De skulle ha druckit champagne på stranden, kanske till och med ha älskat på en filt. Sedan skulle han ha svept iväg med henne till Tahiti på en minnesvärd bröllopsresa.
 Men i stället hade hon valt den där glorifierade allt-i-allon som inte haft råd att ta med henne på en längre bröllopsresa än till Driftwood Inn. Sådan bröllopsresa, sådant äktenskap.
 Fast Jenna var extatiskt lycklig.
 Visst ville Brody att hon skulle vara lycklig. Han var lycklig för hennes skull, om än inte lika lycklig för sin egen. De hade haft det perfekta förhållandet. Det som de hade nu var helt fel.
 Såvitt Jenna anbelangade var de fortfarande bästa vänner. Han ville inte att de skulle vara bästa vänner. Han ville gå tillbaka till den tid då de hade varit kära.
 Men kanske hade bara en av dem varit riktigt kär. Vem det hade varit var inte särskilt svårt att räkna ut.
 Vänner, jovisst. Men nu var det allt han hade och allt han någonsin skulle få, och det fick han nöja sig med. Var Jenna lycklig så borde han vara lycklig, eller hur?
 Ändå var det svårt att inte känna stinget av obesvarad kärlek och att uppföra sig som om allt var frid och fröjd när de träffades på företagarföreningens möten. Det var som att be en zombie att inte gå konstigt, se hjärndöd ut och dregla blod. Hade de varit karaktärer i en bok så hade han klivit ut ur den och klippt till den idiotiske författaren som inte sett till att de fick vara tillsammans.
 En gång hade han varit Moonlight Harbors mest eftertraktade ungkarl. Nu kände han sig som Moonlight Harbors störste loser. Han var inte intresserad av dejtande och avskydde att uppleva den sorg som drabbade honom varje gång han såg Jenna. Följaktligen försökte han träffa henne så lite som möjligt.
 Vilket förstås fick honom att fråga sig var hon var och vad hon gjorde. (Utom på kvällar och nätter. För då ville han inte tänka på var hon var och vad hon gjorde eftersom han visste exakt var hon var, vad hon gjorde och vem hon gjorde det med.)
 Det gick naturligtvis inte att undvika henne helt och hållet. När han inte sprang på henne på Beachside Grocery var han tvungen att träffa henne på företagarföreningens luncher. De hade jobbat ihop inför den senaste Vinterfestivalen och det hade gett honom en känsla av att julen bara var en stor bluff. Känslan var svår att göra sig av med även när hans barn kom ner för att fira nyår på stranden.
 När de hade åkt hem igen proppade han i sig chips och sträcktittade på Bourne-filmer. För tillfället kändes det trösterikt att inte ens Jason Bourne kunde behålla någon kvinna i längden. Det bevisade att hjältar fick vandra ensamma.
 Nu var han ingen hjälte och det sög att vandra ensam. Ingen brydde sig ifall man slog i tån eller åt för mycket skräpmat. Eller att ens liv var pest och pina. Det enda som var bra med nyår var att det gamla året var slut.
 Fylld av sådana positiva tankar gav han sig iväg till företagarföreningens januarimöte. Nytt år, ny början, bättre attityd. Vem brydde sig om Jenna Jones?
 Han. Där kom hon in i konferenslokalen på Sandy’s restaurang i en svart jacka över en lång, röd tröja och svarta leggings. Jenna Jones hade fantastiska ben.
 Allt hos Jenna Jones var fantastiskt. Han blev dyster bara av att se henne.
 Hon upptäckte honom och log, och han tvingade mungiporna att dra sig uppåt. ”God fortsättning på det nya året”, hälsade han henne.
 ”Tack detsamma”, svarade hon. ”Kom dina barn ner?”
 ”Javisst. Vi hade jättetrevligt.” Det hade varit trevligare om Jenna hade varit med honom. ”Nå, blev det några nyårslöften?”
 ”Javisst, att hitta den perfekta kvinnan till dig.”
 Det hade jag redan gjort. Fast det sa han inte. Det var meningslöst.
 ”Du vet väl att du fortfarande är traktens populäraste ungkarl?” sa hon.
 ”Jaså?”
 Lät han bitter? Det var väldigt svårt att vara en god förlorare när man borde ha tagit hem spelet. Fast nu hade det inte varit något spel.
 Hon skakade på huvudet åt honom så att silverringarna i hennes öron dansade. Han kunde inte minnas att han sett dem förut. Hade Waters gett henne dem i julklapp?
 ”Det vet du att du är”, sa hon.
 ”Ja, det vet jag”, instämde han. Vilket bevisade att Jenna hade ovanligt dålig smak.
 Det verkade som om alla deras samtal började på det här viset – att hon försökte framställa det som de hade haft tillsammans på ett helt annat sätt, att han försökte låtsas att det var